Älskade barn!

2016



 
 
 
Jag har aldrig sett mig själv som en kattmänniska, jag är inte det heller. Men mina bebisar, katten Leo (på bild) och katten Ludde är så speciella. Leo känner genast på sig när det är något på tok. Han kommer och lägger sig nära och vill trösta. Han är en kille med bestämda åsikter, men lyssnar och lyder bra för att vara katt (om man får säga så själv).
 
Den andra katten Ludde (här nedan), han är så skör. Men fast han är så känslig på ljud och nya människor är han den trognaste katt jag träffat. Varje kväll kommer han och vill lägga sig bredvid en i sängen, kurrandes och slickar en på armen. De kvällar jag är ensam och sitter och kikar på TV hoppar han upp på soffan och lägger sig bredvid och vill vara så nära. 
 
Jag skulle aldrig byta ut något av mina djur. De gör en så komplett. Jag är aldrig ensam, jag känner mig inte ensam med dem. De ger sådan glädje samtidigt som de ger en gråa hår i förtid vissa gånger, men de ger så mycket mer än de tar. I många år har jag lekt med tanken att vilja starta någon slags terapi med häst/hund eftersom djur ger något så otroligt för det psykiska måendet. De ser det äkta i människan och det går inte att lura ett djur på den biten. Än så länge är det bara en dröm att få driva något sådant, men vem vet, kanske n dag i framtiden får jag till stånd något liknande när byggprojektet lugnat ner sig en aning.
 
 
 
 
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?