Det måste bli mera okej att må dåligt!
2016
Jag har många gånger redan skrivit liknande inlägg, men sen har jag inte vilja publicera och raderat dem. För mig har det räckt att jag har skrivit och sedan raderat för att få det ur mitt system. Mitt sätt att få klarhet i mina tankar har länge varit genom att skriva/blogga. Vi är alla människor så olika och vi människor är inte alltid på topp. Vi är inte alltid super woman/man. Vi mår alla rent ut sagt skit ibland. Men det som gör mig galen många gånger är att vi i Finland oftast sitter alla för oss själva och lider. Alla har sina problem, men ingen delar med sig av dem, istället blir många deprimerade och gräver sig djupare ner i hålet. Få vågar dela med sig av sina bekymmer och låta sig vara skör en stund för att få stöd av sina vänner och komma ut starkare än någonsin.
Jag är själv aktiv på sociala medier, men jag kan bli så provoserad av sociala medier då allt som visas upp skall uppvisas vara prefekt och en dans på röda rosor. Jag syftar på de som "aldrig har" några motgångar, som håller allt inom sig, lider för sig själv och anser ingen annan har något med ens saker att göra. En del kan till och med anse att man ser svag ut om man visar att man har det jobbigt. Medan bakom kulisserna för de som håller en "fin" fasad utåt kan det vara ett helvet. Men helvetet ser ingen som beskådar endast det som delas på sociala medier. Följden av det har jag upplevt blivit att folk ifrågasätter sig själv, om det är fel på en själv för att man känner som man gör gällande olika saker. Visst behöver man inte dela med sig av alla detaljer, men mår man skit så mår man skit. Det gör vi alla ibland och det är okej. Punkt!
Jag blev irriterad på mig själv här om dagen då jag märkte jag själv fallit i facket, lida för sig själv. Visst har jag pratat me mina närmsta om det som är jobbigt och klart man inte behöver om man inte vill säga orsaken bakom att man känner sig nere. Men mår man piss så är det helt okej att säga det, man behöver inte hålla upp en fasad! Jag är ingen super woman, jag är ganska skör gällande en del saker, och nu har jag en period då det inte alls är skoj. Jag vill inte dela med mig om orsaken vitt och brett, jag vill bara att det ska vara okej att man mår sämre ibland. Nu har jag fördelen att ha fantastiska chefer som visat sitt stöd, underbar familj, sambo som verkligen funnits där 24/7, och vänner som visat de finns där i med och motgångar. Men alla har inte de fördelarna och det är kanske därför det inte är lika självklart för alla att våga visa sig nere ibland? Jag vet inte..
Min terapi när jag mått som sämst har alltid varit hästarna. Nu har jag sedan 5 år tillbaka fått äga min bästa vän i hästformat, Matti. Där började jag min dag idag kl 7 efter ytterligare en natt med dålig sömn. Men alla problem, all ångest blåser bort när man är där i stallet, mockar den där skiten, ryktar hästen, rider och blir ett med hästen och kommer på sig själv att man ler och skrattar. Vi har alla olika terapiformer, min är i hästformat och jag är så tacksam att jag har denna vän på fyra hovar. Han är så klok och känner på sig när det är något. Denna kille ger jag aldrig upp <3 Men ändå önskar jag att det skulle vara mera okej att prata öppet om man är nere, för det är vi alla i tur och ordning.
Påsar under ögonen efter gråt, men vad gör nu det när man får vara ute på tumis med denna kille o njuta av soluppgången med min bästa vän <3
Tack för ett ärligt inlägg! :) Flera sådana behövs!
Svar:
Annu Åkers
Förstår precis vad du menar! Själv hade jag under många år en anonym blogg där jag skrev om allt jag gick igenom just då. Det gjorde också att jag hittade en del internetvänner som gick igenom samma sak och som man kunde dela allt med!
